Livet är för långt för att inte ha det gott...

Återkomst

2010-03-17T10:45:00.002+01:00

Det är på sin plats att berätta att jag återkommit. För snart en vecka sedan landade jag på Landvetter. Min pappa stod och tog emot. Det var skönt. Jag kände mig välkomnad.

Men som skrönan om indianerna som flugit (att de inväntar sina själar) ligger jag kvar i sängen länge om mornarna och väntar på ett slags uppvaknande. Jag är dålig på att fånga dagar, men vissa tillfällen tar jag dock tag i. M och S från Stockholm kommer förhoppningsvis infinna sig på resturang i afton, och då skall jag fånga dem, vare sig de vill eller inte.

Silom

2010-03-07T14:08:00.003+01:00

Mina sista dagar tillbringar jag i Bangkok, detta gytter av allt. Igår var jag på Siam Paragon, varuhuset som får NK att framstå som ett dockskåp. Den smutsiga 5 åringen som låg och sov vid trappan upp till BTS-Skytrain idag var antagligen drogad, eller så förträngde han bara sin verkligehet genom att sova. Ett ganska allmänmänskligt trick, kan jag tänka mig. En McDonaldskopp med mynt stod ovanför hans rufsiga huvud. Jag svalde och undrade hur många bussar och hur mycket mutor till maffian som skulle behövts för att ta med sig barnen någon annastans.

Jag återvänder till Coffee Society. Det är där jag sitter nu. Det känns som ett litet kryphål av värdighet i väggen. Inte för att det egentligen är så väldans värdigt här heller, men jag känner igen de som jobbar och det hänger kulörta lyktor, eller snarare adventsstjärnor, i taket. Idag blev ingen av personalen köpt framför ögonen på mig, inte än iallafall.

Utsikten mot Silom består av två telefonkiosker, kvällsmarknadsstånd med kalsonger och mobiltelefoner, en pelare för Skytrain, bussar, bilar, mopeder, tuck-tucks och kärror, turister, gubbar, tanter, en katt. Bland annat.

Hjälp! Nu spelas O Helga Natt! Det känns inte alls bra! Som tur är körs mixern för fullt. Jag hörde beställningen; Stlååbelli sheek. Den kommer säkerligen smaka gott.

Taxischaufförerna utanför Christian guesthouse hojtade glatt när jag kom. De undrade vart Anna tagit vägen. Alla har inte förmånen att driva runt som jag. Det sa jag inte. Så bra thailändska kan jag inte. Hon har åkt tillbaka till Sverige för flera veckor sedan. Sådana fraser kan jag. Om jag återvänder hit måste jag gå i skola. Jag är i taket av min kunskap nu. Den som bara kommer utan ansträngning. Som man kan fnissa och skoja med och beställa mat och husrum. Men det räcker inte hela vägen hem. Den språkliga frustationen är på topp. Man skulle kuna tro att det skulle få mig att skriva för fullt. Ja, det var ju till och med min plan; att det talade språkets knapphet skulle driva fram skrivandet. Jag har lärt mig nu att jag har en mycket begränsad kunskap om hur jag fungerar.

Dock räckte mitt språk till för att det skulle bli riktigt fnissigt idag under min tvåtimmars massage. Han skulle följa med mig till Sverige, såklart. Absolut. Han vägde säkert hela 45 kilo och såg ut som 22 år. Hur mycket han än tog i så gjorde det inte ont. Och det var det som var det roliga. Ibland krävs det inte mycket mer för att det skall bli roligt. Den enkla thailändska humorn. Ont? nej... Puh, då tar jag knät och trycker till! Ont? Nej... Fniss, fniss. Och så hostade han och svettades. Ja. Vad vill jag säga med detta? Ingen aning. Men det var länge sedan jag fnissade och det var verkligen värt dubbelt så mycket än vad det kostade. Ungefär som allt annat. Han hade paralella skärsårsärr på underarmen. Jag köpte en ask Strepsils för torrhostan och gick tillbaka till stället med den. Även sånt man inte vet kan göra ont.

Förlåtelse

2010-03-03T15:17:00.003+01:00

Som ett led i min återaklimatiseringsprocess inför återvändandet till Sverige har jag då och då den senaste veckan gått in på en av våra större dagstidningars hemsidor (jag vill ju inte göra Reklam för någon såklart. Denna blogg kan ju nästan betäcknas som Public Service) för att se vad som rör sig i landet.

Måhända har jag, med hänvisning till min status som frånvarande och till ingen del drabbad, inte full befogenhet att uttala mig om liknande saker, men jag kan ändå inte låta bli att känna ett visst medlidande när jag läser rubriken: SJ ber om ursäkt.

Det snöar; förlåt! Vi kommer inte fram; förlåt! Vi är inte Sveriges mamma: förlåt! Dessutom var det vi som sköt sheriffen...

Det är fint med förlåtelse. Jag har ännu inte helt klart för mig om det handlar om en känsla eller ett beslut. Sådant har jag funderat på den senaste tiden. Jag hoppas att SJ får ta emot den. Och så får vi hoppas på bättre jordbävningar nästa år. Oj! Förlåt! jag menade töväder.

Millennium

2010-02-21T08:06:00.002+01:00

Men titta! där är ju Joshi, sa jag till syster där hon låg i sin solstol. Vi konstaterade att jag varit med för mycket när jag kan namnen på de olika kaptenerna. Sist vi sågs var i Venezuela. Jag är nu på Millennium resort igen. Syster är nere över helgen och jag tog min vanliga nattbuss och satt och väntade i receptionen när hon kom. Denna gången slapp jag vänta 20 timmar!

Om några minuter skall vi ut på gatorna igen och unna oss en två timmars massage. man har varit ganska mycket på massage när man börjar tycka att det nästan är en uppoffring att gå och lägga sig. Jag övertygar mig själv att det är nästan lika effektivt och bra för kroppen som ett jympapass. Om man räknar så så är jag nästan sportig numera. Jag drömmer om jympapass och promenader på saltskärsudde. Min kropp har raserat, men den skall byggas upp igen. Som Rom eller hur det nu var.

Syster har fått den fina uppgiften att ta med sig två härliga väskor för min räkning. Jag litar fullständigt på hennes förmåga att prata sig förbi överrvikt. Hon har tagit sig till Oslo med 100 kg bagage en gång i tiden, så det skal nog fungera.

I morgon åter till Prachuab och taket. Det är bara några veckor kvar. Jag längtar hem. Jag har en föreställning om att det kommer bli lysande att få frysa. Kanske kommer jag att tröttna på det också, men jag tror inte det. Hej!

Klipp i hjärtat

2010-02-13T15:18:00.002+01:00

I kväll när jag skulle ner på stan och köpa grillad kyckling kom jag i stillsamt samspråk med min granne snickaren. (Jag vet inte vad han heter, och nu är det för sent att fråga. Vi har hälsat på varandra dagligen i flera månader!) Efter de vanliga fraserna om vart jag var på väg och huruvida vi redan hade ätit osv frågade han mig när jag skall åka och om jag kommer tillbaka. Jag vet inte sa jag, om jag kommer tillbaka. Jag längtar efter mina vänner och Sverige. Och då hände något. Han bankade på sin bröstkorg lite sakta och sa: en bit av hjärtat i Thailand, en bit av hjärtat i Sverige; det måste göra ont, som att någon klipper i hjärtat, och det spricker. Vart du än är så är en liten del av hjärtat på en annan plats. Jag tittade på honom och nickade. Jag ville gråta och luta mig honom, men det gjorde jag naturligvis inte. Men jag insåg hur mycket jag längtat efter förståelsen. Att det som känts som om ingen här kan förstå var helt uppenbart för honom. Ibland händer trösten där man minst anar det.

Anna

2010-02-13T15:14:00.002+01:00

Nu har min vän Anna återvänt till Sverige. Jag ville följa med. Inte kunde jag ana hur viktigt det är att få vara med människor som förstår sig på ens konstigheter. Jag fick också se saker ur Annas ögon. Jag hade glömt hur charmigt det är att äta på gatan. Och hur skönt det är att åka runt på motorcykeln och ha vinden blåsande. Och det är skönt att bada! Jag har blivit alldeles brun. Thailändarna tycker att jag förstör mig. Det fick jag höra senast idag. Tack Anna för att du kom!

En tå mot ett liv

2010-02-13T15:05:00.003+01:00

Slagsmålen i musburarna har fortsatt. Under min Bangkokvistelse fick även Helan en egen bur, då han kivats så förfärligt med Klas. Sedan kom barnen Lornér ned till Prachuab på semester och fick agera djurvårdare. Så en dag, när vi möttes på stranden, kom John fram och berättade att en av mössen dött, att musen blivit biten i ansiktet och sedan dött av skadorna. Det var blod runt om i buren. Vi gjorde kista med farmors allra finaste blåklocksservetter i en låda och lade sedan ner lådan i soptunnan. Sorg i huset. Vid närmare granskning visade det sig att Klas förlorat en tå. Så kan det gå. Bit av en tå och du får betala med ditt liv. Undra vad priset är för att trampa någon på tårna? Jag tror att jag har en ening, men jag vet inte säkert.

Borde inte min behåring vara min personliga angelägenhet?

2010-01-23T15:01:00.004+01:00

Jag vill klippa mig! Nu!

När jag gick till frissören häromdagen, för att klippa mig, så förstod hon inte. Det var ju redan så kort! Så jag fick gå därifrån med ogjort ärende. Sedan frågade jag om råd från en lärare på skolan; om det fanns någon frissersalong som var lite mer modern, som kunde klippa korta frisyrer. VARFÖR? blev svaret. Hon tyckte inte heller att jag skulle klippa mig. Och så sa hon det klassiska; här i Thailand... och så vidare... Tjejer har långt hår... Som om jag vore blind! Väldigt många kvinnor har hår till midjan, men inte alla! En del springer runt med hur snofsiga frisyrer som helst. Jag vill också! Jag får nog vänta tills jag kommer till Bangkok, svarade jag. Det var liksom inte så mycket mer att säga. Jo, det var nog lika bäst, sa hon och rynkade lite på näsan.

En sak har jag lovat mig själv. Det är att inte säga; vi svenskar, i Sverige bla, bla bla... Särskilt inte när jag egentligen bara ger uttryck för en personlig åsikt. Det är mycket irriterande för motparten. Jag skall iallafall försöka låta bli.

Om konsten att njuta.

2010-01-23T14:38:00.002+01:00

Jag är en vän av vardag. Jag är uppenbarligen inte en vän av ostrukturerad vardag. Jag visste det! Har alltid varit rädd för mig själv. Att jag inte skall kunna organisera mig.

Jag inser nu att tiden här är begränsad, vilket innebär att jag får panik. Samtidigt som jag längtar hem. Jag är trött på dammet och värmen. Trött på att saker går så långsamt. Trött på att bli arg på att saker går långsamt. Trött på att jag inte bara kan skratta åt alltihop och bara njuta av det långsamma tempot.

Jag försöker njuta så gott jag kan, men det är ingen som talar om för mig när jag skall jobba och när jag är ledig. Som nu. Jag sitter på ett internetcafé och gör läxor, skriver respons till mina klasskamrater. Det är lördagkväll och klockan är snart nio. Jag borde göra något roligt. Dumma mig!

I förrgår lyckades jag övertala mig själv att njuta. Jag pausade på hemvägen från bygget och, istället för att kasta mig över gardinupplägg, disk och tvätt så satte jag mig på en resturang vid havet och beställde in ångkokta krabbor. Tre stycken! De var goda. Varför äter jag inte krabba oftare? Det är sånt som gör mig frustrerad. Och så blir jag trött på att jag blir frustrerad över sånt här. Skärpning! Ja, ni fattar...

IKEA

2010-01-23T14:34:00.002+01:00

Vi fick oss ett gott skratt på bygget när jag diskade mina nyinköpta tallrikar och det visade sig vara design of Sweden. Och jag som krypit runt på mina bara knän och letat och letat efter något som inte är av plast. Såklart är det IKEA. Såklart blev jag lite rädd. Vart någonstans i världen kan man skydda sig? Inte ens i denna lilla håla...

Möss och människor

2010-01-17T18:30:00.004+01:00

Klas har fått flytta in hos stormössen, i storburen. Han klarar det nu, så stor och kaxig han har blivit. Jag kallar honom för han, även om även Klas är en hona. Om Klas hade varit en hane hade det blivit heltokigt i musburen.

Det som föranlett förflyttningen är att Klättermus behöver få lite lugn, lite egen tid. Lite ro behöver hon, för att kunna äta upp sig. Hon är så liten. Växer inte som hon bör. Det är bara hennes päls som växer. Hon ser ut som ett yrtroll. Jag blir orolig. Nu, när hon är själv i lillburen, måste jag leka lite mer med henne. Möss vill ha sällskap. Men inte sällskap som äter upp all maten!

Hennes mage kändes så spröd, när hon tryckte sig mellan mina fingrar. Jag vet inte varför, men möss gillar att trycka sig igenom små, små springor. Jag tänkte; det skulle vara lite bra, med små burar, även för oss. Jag skulle själv kunna tänka mig en liten bur. Med springhjul och matskål. Då skulle inte de stora komma åt mig. Och jag skulle inte behöva vara rädd för att springa bort mig, vid något tillfälle av yrsel och blindhet.

Fast så kommer jag på; det finns ju faktiskt människor som hamnar i burar. För att skyddas från sig själva, eller för att skydda andra. Jag hade helt glömt! Så jag ändrar mig. Jag vill nog inte ha någon bur. Men jag önskar att vi skall kunna leka med varandra. Allihop. Och inte äta upp varandras mat!

Att tillgängliggöra ett badrum tar mer tid än att angöra en brygga.

2010-01-13T14:55:00.006+01:00

Förutom skrivarstudier och musskötsel är jag ju även arbetsledare på ett renoveringsprojekt. Som om inte livet i denna hetta vore svårt nog ändå! För några dagar sedan såg det ut såhär:

Två veckor, max tre, skulle arbetet ta. Då skulle allt vara klart. Hej och hå! Nu är det flera veckor senare. Två extra arbetare har tillkallats. Idag satt de i badrummet och talade stamspråk. Jag fattade ingenting! Men jag sjöng med i radiosångerna så gott jag kunde, och då skrattade de.

Till höger, långt bort i bilden om ni tittar riktigt noga, ser ni den snygga blå strandrullstolen. Den man kan söla ner och skölja av efteråt. Bakom rullstolen finns numera även en ramp med en underbar lutning. Ett äventyr för den som vill ha lite spänning under semestern. Pappa och jag provkörde varandra häromdagen, upp och ner. Oj! sa pappa.

Cementen och kaklet ni ser på bilden har hackats ned för hand. Kanske inte så konstigt att tiden runnit iväg. Nästa gång skall jag köpa redskap som är lite mer humana. Men jag visste ju inte. Nu vet jag.

På thailändska heter arbete; ngan. Att arbeta är; tham ngan. Fritt översatt blir det; göra arbete. Att göra något snyggt, eller pimp som det kallas på amerikanska, heter täng. Här håller jag på att täng rottingmöblerna. Det blev faktiskt riktigt bra. Jag köper dyr oljebets. Att gifta sig heter täng gnan. Helt enkelt att pimpa arbetet. Lite fint, ändå. Att fatta vad det egentligen handlar om. Att göra arbetet lite snyggare.

Julgran och julgrann!

2010-01-09T17:18:00.002+01:00

Melli times?

2010-01-01T08:46:00.001+01:00

Just nu befinnner jag mig i en hotellobby i Phuket och väntar på syster. Hennes flyg är försenat med flera timmar. Ingen vet hur många. Och min mobiltelefon glömde jag visst i Prachuab. Och jag som lovat att ringa och säga att jag kommit fram. Att jag är hel och ren. Tokigt.

Juletider, och allt som följer i dess spår, är över. Jag har varit dålig på många sätt. Jag har bland annat matförgiftat mig själv med hjälp av lek med Klas och Klättermus. Det är dåligt. Jag har också varit arg, stressad och ledsen. Sånt är otrevligt, både för mig och min omgivning. Därför skall jag sova nu, den här semesterhelgen, och sedan vakna upp som en ny och bättre människa. Det är något att se fram emot, för alla inblandade.

Man kan nog säga att förälskelsen är över. Jag börjar längta tillbaka till ett liv med lite färre möjligheter. Ett liv som visserligen kan kräva mycket av en, men där kraven är ganska enformiga och förutsägbara. Där jag vet vad mina kollegor skall säga, redaninnan de sagt det. Ett liv där man kan beställa granitgolv om man vill ha det. En liv där folk inte blir förolämpade av att man vill ha kvitto på att man lämnar ifrån sig flera tusen. En stad där jag vet vart vårdcentralen ligger. En liv där jag är ledig på onsdagar och tvättstugan liggar i källaren. Ett lite mindre läskigt liv skulle jag vilja ha. Vart vänder man sig då?

Renoveringen är i full rulle. Det blir mer och mer jobb, ju mer man gräver. Några stackare står och hackar loss kaklet för hand! Det yr och dammar. Folk svettas. Jag känner mig grym. Det är väl som mörkast före gryningen. Jag tror att det kommer bli bra.

Varenda buss som kör upp på infarten framför lobbyn gör mig förväntansfull. Jag tror att flygvärdinnor skall kliva ur, och mitt ibland dem skall syster komma vandrande mot mig. Det kommer en buss ungfär var tionde minut. Hittils är det mest japaner som klivit ut. Då försöker jag intala mig själv att jag inte alls var särskilt förväntansfull. Det verkar inte som om man blir äldre inombords, det är nog mest bara huden som skrynklar sig.

Jag har kommit på en sak. Det är väldigt lätt att bli aggressiv när man hela tiden betraktas som annorlunda. Jag stod och grillade på en julfest. Jag ville hjälpa till. Men de betedde sig konstigt. Korvarna alltså. Tills någon sa att det var plast på dem. Oj! sa jag, det visste jag inte. Det är inte plast på gillkorvarna i Sverige, sa jag, som för att ursäkta att jag förstört ett jättepaket med korv. Äter ni plast i Sverige? frågade kvinnan på andra sidan grillen då. Hm… Jovisst äter vi plast! Som tur var kom Camilla Bagler just då och frågade om jag ville ha hjälp. Ja, sa jag, snälla stå kvar! Stå hos mig och prata med mig, så jag inte känner mig som ett ufo. Och så vaknade ilskan, igen. Camilla stod kvar och var ett stöd och så kunde vi skratta lite åt vårt plastätande släkte. Men; hur många idiotiska frågor har jag själv ställt till invandrade individer i Sverige? All min sympati åt skrikande människor som tappar fattningen. Jag skall le och älska så mycket jag bara kan, när jag kommer tillbaka till Sverige. Eller så skall vi helt enkelt hålla oss i våra egna burar. Det är svårt, det här. Vi kanske inte klarar av varandra. Det kanske inte går att få bort känslan av vi, och dom. Några månader här och jag har kommer på mig själv med att försvara mig, hela tiden, med att vi inte gör, tänker, beter oss på samma sätt som ni gör. Jag vill inte ha det så, men det är precis det som händer. Jag vill inte lära mig sådana saker. Jag vill fortsätta vara naiv och tro mig om mer än jag är.

Musjul!

2009-12-25T18:01:00.003+01:00

Det är nog kärlek när man blir glad av gnissel i mushjulet när man försöker sova. Kanske är det Klas som tar sig en kvällspromenad. Kanske är det Klättermus. Julens helga nätter har antagligen satt sina milda kärleksspår i sanden.

Lite fint. Också.

2009-12-14T18:18:00.005+01:00

Efter den senaste tidens inlägg känner jag starkt; det är dags att lätta upp stämningen lite. Jag gör det med en småtrevlig film. Livet är ju som bekant aldeles för långt för att inte ha det gott, också...

Betong

2009-12-14T17:07:00.002+01:00

Ingen vacker syn!

Nagellack

2009-12-13T17:54:00.002+01:00

Idag fick jag iallafall kommentaren att jag hade en FANTASTISK färg på mitt nagellack. Det är ju iallafall en början, efter några veckors aggressiv utfrysning.

Det börjar lackas mot jul... Kanske kan det ske en utvecklas från nagellack till ögonkontak innan juldagsmorgon glimmar? Vem vet? Varken jag eller du. Vi får hoppas på det bästa.

Frontier

2009-12-13T03:20:00.004+01:00

Veckans dikt

Innan:

Det var ingen kulturkollission, det var
kärlekens vräkande vrede, faktiskt.
Den ropade högt; högrop och hårdrop. Se upp!
till oss alla.
Det vara bara jag som glömde;
vänstertrafiken.

Och ja;

min svettiga säng luktar köttsår
och hårsmån.
En skev sekund, en stund av svaghet
och jag undrar; Vart tog plåstermamman vägen?
Kan någon hjälpa mig?
Snälla: Ropa
efter henne!

Nej.

Vid mitt famlande, mitt svamlande finns bara
blankansikten.
Vita falsktänder och svartögon, mellan
de färgade lyktorna.
Hon är död, ju.
Det glömde jag
visst. Det med.

---

Ja!

Jag skall sluta leta bland de döda. Jag skall
lägga bort min ruttna spade, det har jag lovat.
Det skall jag också göra.
Inga fler demoner ur min mun,
inga femte led!
Inga fler släptåg, släktdrag, fältslag!
Inga andetag, famntag, klapp eller flykt.
Sluta nu!

Efteråt:

Jag har nästan fått tillbaka känseln i låren,
beröringsförnimmelser.
Och se! Jag hittar minnet av dina fingrar, dess lukt.
Så starka och sköra, så långa! De når
ända in!
Men du rörde mig aldrig. Vi höll
våra händer i varandra, länge.

När jag rör mig vet jag; du skulle ha det bra,
hos mig. Jag skriver, och ber dig komma.
Kom! säger jag. Du berättar att du fortfarande
är ledsen.

Och:

Jag kan ta det! Du kan vända dig om,
och om igen. Säga; oj, jag tänkte inte, på det.
Jag kan ta dina kräksjukor och kräldjur.
Din koppelhundar och slickningar
vid min sängkant. Du är värd det.
Sådan är min tro.

Det som skrämmer mig är inte du,
dina fall. Dina förnedringar och farligheter;
jag kan ta i dem, och hålla.
Det jag är rädd för
är att jag klarar mig, själv. Det är det
som håller mig vaken.

Gammelrosametalliclack!

2009-12-12T18:18:00.002+01:00

Hur lycklig blir man inte när man köper ut en rullstol och upptäcker att den helt och hållet matchar det nya nagellacket man kostat på sig i Bangkok! Vackert!

Rootmää, Rottfai?

2009-12-11T17:13:00.002+01:00

I morgon börjar äventyret att ta sig hem. Jag har ingen biljett, men ett gott humör och ett starkt behov. Någon gång under morgondagen vill jag komma fram till Prachuab. Det finnes buss: Rottmää, och tåg: Rottfai. Jag vill egentligen inte till Surathani. Dit måste jag om jag inte får plats på Bangkokbussen klockan sju. Människor sprängs i luften i Surathani. Att spränga människor i luften är en dålig sak. Försäkringsbolag vill inte att man åker dit. Om man åker dit får man skylla sig själv, tycker försäkringsbolagen. Jag tycker att försäkringsbolagen är dumma. Det tycker inte de. Tänk, vad olika syn man kan ha på saker.

Tiden med syster börjar ta slut. Hon sitter på balkongen nu och pratar med sin familj. Jag skall packa, men jag packar inte som ni märker.

Glada nyheten är att syster återkommer till detta hotell den 1:a januari 2010. En nästan lika glad nyhet är att även Pontus och Maria kommer vara här då. Det finns bra människor på alla arbetsplatser. Även på Tui fly. Fy mig! när jag tänkt att de kanske var svåra att hitta just där... Fy mig!

Idag spenderade jag tid med en schweizisk jurist som arbetade på en firma i Kina. Vi talade om kulturkrockar. Han var vis. Han berättade; när han kom till Kina försökte han smälta in och inte visa sina känslor. Det gick sisådär halvbra. Sedan ändrade han sig och sa vad han tyckte och tänkte, visade sina känsor. Då fick han respekt. Han brukade säga: I´m not chinese... I show my feelings... Intressant att jag upplever en sådan basal och sanningsenlig approach som genial! Det behöver kanske inte vara så svårt, egentligen. Hans roll var att utveckla kinesiska jusristers förmåga till kritiskt tänkande och förmåga att se alternativa lösningar. Det var en inte så enkel upgift, tyckte han. Jag förstår honom.

Nu skall jag nog packa, iallafall.

Hej!

Syster

2009-12-08T18:55:00.003+01:00

Om mindre än ett halvt dygn kommer jag att få vara tillsammans med syster, Elisabeth. Det är nog den bästa medicinen. Jag längtar så jag knappt kan somna. Men nu måste jag. Snart skall jag vakna och gå ut till taxi, flyga upp i luften, landa och hitta hotellet Millenium Resort i Phuket. Då måste man sova. God natt!

Heder...

2009-12-08T18:46:00.002+01:00

...ja, det är ett begrepp vi borde återerörva. Som här på Bangkok Christian Guesthouse.

Gå in i vår Fairtradebutik och ta vad du vill ha; kom till receptionen och betala sedan.
Vill du ha fika? Ta vad du vill; lägg pengarna i en liten box.
Vill du surfa på internet. Varsågod! här har du koden. Håll reda på tiden själv och betala när du checkar ut.

De litar på hedersprincipen, står det på en liten skylt vid tepåsarna. Jag tycker att det är vackert.

Det är skönt att komma hit efter några timmar i kvarteren utanför. Där frodnas förnedringsprincipen. ALLT går att köpa för pengar. Även förnedring, om man så vill...

Vi får hålla ihop oss och försöka, så gott vi kan! Vi måste lita på att det går!

Kletigare än så...

2009-12-06T23:15:00.003+01:00

Det var visst inget klaver;
det var
en varböld.

Hjälp!
Hjälp mig!

Tack för hjälpen, Wiang!

2009-12-06T20:09:00.003+01:00

Och såhär ser Wiang ut. Visst är hon fin!

...att hela världen skulle skattskrivas...

2009-12-06T20:02:00.002+01:00

För ungefär ett år fick jag mitt födelsebevis i handen. Hurra! tänkte jag. Jag kan gå till den thailändska ambassaden på Floragatan och ordna med mitt medborgarskap. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte så. Jag ville våga, men så fegade jag ur. Tänkte: lika bra i morgon. Så höll jag på i ett halvår!

Det första hindret var att jag inte visste om jag skulle ställa mig i den thailändska eller svenska kön, väl kommen till ambassaden. Om jag ställde mig i den svenska och lämnade fram mina thailändska papper skulle ju det bli konstigt. Men om jag helt skinande vit och blek gick och ställde mig i den thailänska kön och de skulle säga nej! Vilken skam!!! Hoho, haha, liksom… "Trodde du att du var thai?!?!"

Hur blev det då? Jo. Jag valde det bästa av de två hemska alternativen, nämligen; jag ställde mig i den svenska kön. Om det blir fel blir det i alla fall fel åt rätt håll, tänkte jag. Och så blev det! Men du! Inte behöver du stå i den där kön! fick jag höra, och så blev jag hänvisad till VIP-bordet på sidan om disken. Viken dag! Vilken lycka! Jag var accepterad! Men sedan blev det lite stopp i maskineriet. ”Du måste till kontoret först, innan vi kan ordna pass.” ”Jaha, sa jag, vilket kontor?” ”Huvudkontoret.” ”Jaha, sa jag, vart ligger det?” Jag tyckte ju att jag liksom var på det mest huvudaktiga kontoret som fanns i Sveriga vad gäller thailändska saker. Thanon Nakhorn Sawan, hette gatan. Javisst ja, var jag frestad att säga, som för att verka riktigt thailändsk. Men det gjorde jag inte. När de såg min min gav de mig adressen på ett fint papper. Jag tackade och log och var gladast på länge.

Så: I fredags satte jag mig i en taxi och åkte till den Thailands centrala folkbokföring. Tillsammans med thailändska Wiang, och på darrande ben, snirklade jag mig fram i byråkratins korridorer. Det var läskigt! Jag log och försökte göra mig så liten som möjligt, för att inte framstå som så ofantligt annorlunda. Det hjälpe inte. Jag lyste med min vithet och storhet. Det är inte många faranger på folkbokföringen, om jag säger så. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte på mitt jobb i Sverige. Alla dessa gånger jag själv har varit den där personen som vet hur byråkratin fungerar och vilka formulär som skall skrivas under. Ju längre tiden gick desto mer förstod jag varför vi får våra kakor, deodoranter och vinflaskor! VI är helt enkelt ganska viktiga människor för dem som inte kan språket, för dem som inte vågar sig in i byråkratin. Jag har helt enkelt varit en ganska bra människa! Oj!

Thai people welcome you! Wiang vände sig mot mig och visade mig pappret med stämpeln och signaturen. Jag är medborgare nummer: 3-7799-00144-07-2. Thai people welcome you…
Vi satte oss en stund utanför mottagningen. Wiang ringde sin man. När jag hörde henne berätta om det som hänt förstod jag vad jag varit med om. Jag började gråta. Det är inte något man egentligen gör på en asiatisk myndighet, men det gick inte att stå emot. Att få bli välkomnad i ett land som rent genetiskt egentligen inte tillhör. Så jag säger bara en sak: Le mot en invandrare idag! Det betyder mycket!

Med glädje i kropp och själ.

Rakel Johanna LornérSilom Road, Saladäng soi saang, Bangkok Christian Guesthouse, Thailand.

Varmvatten

2009-12-06T12:18:00.002+01:00

Jag hade glömt hur underbart det är att duscha i varmvatten. Fantastiskt! Jag duschar flera gånger om dagen. Tack till Bangkok Christian Guesthouse för detta!

Jag har också fått information om funktionshinder och kultur av en hjälpsam portier här på hotellet. Han har jobbat i USA som personlig assistent, så jag tror på hans förmåga att avgöra vad som är vad. Thaiculture wants to help, westernculture understand the handicap-person wants to do himself! Vi skrattade sedan. Så på pricken!

Sedan berättade han att det inte fanns i den thailändksa föreställningsvärlden att en lam kan jobba. Man tycker: låt den lame vila nu! Det verkar jobbigt att vara lam! Thai culture; no discrimination! Just want to relax. Like old people. Stay at home is good. I know everyone likes to work, since i worked in th US, but thaiculture... not in the head, yet... It´s good that you work with this. Mitt arbete går under genren; disability awareness! Känns helt ok.

Hej så länge!

Feber

2009-12-02T07:32:00.001+01:00

Bangkok. Jag är i Bangkok igen. Skulle till folkbokföringen och skriva in mig, men jag är en slagen hund. Feber. Feber, hosta och snuva. Nöff!

Klaver

2009-11-25T20:27:00.002+01:00

Jag har trampat i ett klaver. Svårigheten är bara att jag inte riktigt vet i vilket klaver jag har satt min fot i. Således vet jag inte hur jag skall göra för att komma tillrätta med problemet. Sådant kan livet vara. Jag skall konferera i morgon. Tyvärr verkar personen i fråga inte vilja prata med mig. Jag får prata med personens pappa istället. I morgon skall vi till Hua Hin och leta kaffebryggare. Lite pinsamt att behöva gå til någons pappa för att lösa problem, men vad skall jag göra... I sinom tid är problemet löst. Jag skall be allra ödmjukast om ursäkt.

Såhär skrev barnen Lornér i sin blogg efter besöket hos mig.

2009-11-25T20:20:00.004+01:00

När vi var i Prauchuap så bodde vi på ett hotell som heter Hadthong och där var det jättefin havsutsikt. Där kunde man hyra en motorcykel som gick i 140 km/h och pappa körde oss omkring på den. Vi fick sova över hos vår faster Rakel var sin natt och hon har stora och små möss, fiskar och sköldpaddor i sin bungalow. Vi fick också välja var sitt husdjur i en djuraffär, John valde två olika fiskar, Isaac valde en svart/vit mus och Judith valde en brun/vit mus och var sin guldfisk som kommer bo hos Rakel. Hos Rakel byggde vi ställningar åt mössen så de har roliga saker att göra.

Rakel har köpt en motorcykel med sidovagn som hon körde oss runt i.

Brev till klassen

2009-11-19T18:54:00.001+01:00

Hej kära grupp och övriga klass.

Jag har inte kört fast, inte egentligen, och jag mår bra! Det finns flera anledningar till att jag varit frånvarande de här två veckorna. Det första är att det varit, och är! en så otroligt stark upplevelse för mig att komma tillbaka till mitt hemland. Det är inte så många i Sverige som förstår vad det innebär för mig att vara född här. Den här lilla fiskebyn är mitt första hem, thailändska är mitt första språk, och jag var inte helt beredd på att det skulle gripa tag så starkt i mig. Vi var tvungna att lämna Prachuab när jag var sju år med anledning av min mammas insjuknande i skelettcancer. Jag förstod ingenting. Kom till Sverige, och fattade inte vad jag hade där att göra. Grät och frågade mamma och pappa varför vi inte kunde hem. Jag längtade så! Inte förrän jag var 21 år sa jag "vi" om svenskar. Mitt ursprung har varit något som jag behövt tränga undan, jag har ju faktiskt levt i Sverige i 27 år nu. Då kan man inte gå runt och vantrivas. Man måste besluta sig för att höra hemma, oavsett om det är sant eller ej.

Nu, min thailändska kommer tillbaka mer och mer, det var ju mitt första språk! Jag går ner till marknaden, där köttstyckena hänger i klasar, den typen marknad där inte västerlänningar tar sig in till. Jag luktar, smakar, hör ljud, och allt jag förnimmer berättar för mig att jag kommit hem! Det går inte att beskriva. Jag möter tanter invirade i skynken som minns min mamma från 60-70 talet då hon var sjuksköterska här, skötte om leprasjuka som var utstötta ur samhället, tvättade deras sår. Startade barnomsorg för barn som drev runt på gatorna. Tanterna minns henne! Slår sig för ansiktet och nickar oh ler: hon var så vacker din mor! Tänk att du, lilla du som var så vithårig och söt, har kommit tillbaka! De minns mig. De minns min mor innan cancern tog över hennes liv, hennes kropp. Jag gråter, varje dag, flera gånger. Inte av sorg, inte alls. Det är fint! Även jag har en historia. Jag som känt mig helt historielös. Vilsen. Nu, plötsligt, så är det rätt ljud, rätt lukter, rätt smaker och rätt kroppsspråk runt mig. Jag nickar och ler, jag med.

Om ni minns från min presentation så var jag orolig för min astma som varit riktigt illa det senaste året. Jag har varit sjukskriven i omgångar och ibland inte ens klarat bära upp matkassarna hem eller hämta tvätten i tvättstugan. Sjukhusbesök och ambulans. Och mycket, mycket rädsla. Inte för döden, men för att behöva leva så. Min läkare var också orolig. Hon sa; du måste göra något, radikalt, det här får vi inte kontroll på… Och det har jag väl gjort kan jag tycka. Och tro det eller ej, jag, som gått runt med flytande kortison i fickan och knappt vågat ta tåget till Göteborg, har inte haft ett enda anfall sedan jag kom till Thailand. Inga känningar, inga förkylningar, inga skov. Jag har trappat ned min medicin till noll. Jag som tog 5 olika sorter varje dag! Det är stort för mig! Ingen rädsla mer. Av olika anledningar så arbetar jag även med en radiokrönika. Det är ingen organiserad obligatorisk uppgift direkt, men jag måste göra detta. Jag är snart klar och jag kommer lägga ut den till er. Jag är inne i inspelningsfasen.

I förrgår kom min pappa ner till Prachuab. Jag åkte upp till Bangkok och hämtade honom och tre andra svenskar som stödjer små, små lokalt förankrade sociala projekt i Burma, Laos, Filippinerna, Tanzania och Thailand. Det är konferens här. Det är prostituerade som behöver köpas loss från barägare, barn som behöver mat, kläder, skolgång, incestoffer som behöver nya hem och möjligheter till läkning. Det är konferens här nu i Prachuab. Jag är med oh lyssnar. Det är ett fantastiskt arbete som pågår. Mycket kärlek finns. Men nästan inga pengar. I Burma och Laos sker allt dessutom ”under cover” p.g.a. den politiska situationen. Ja, ni vet ju hur situationen i Burma ser ut. Jag är djupt tagen av situationen i de olika länderna. Thailand är ett rikt land, men det gör inte situationen för de prostituerade lättare för det. Vart tar man vägen när man är 14 år och familjen förskjuter en om man slutar sälja sig? Det är en svår ekvation!

Sammantaget innebär det jag nu berättat att det varit omöjligt för mig ta mig an nya uppgifter. Dagarna är fullspäckade av känslor, intryck och drömmar inför framtiden. Jag skall om två veckor åka till Bangkok och försöka få klarhet i mitt thailändska medborgarskap. Det skall inte vara några problem egentligen för en thailändsk vän har sett mitt namn i röstlängden här i Prachuab. Jag finns fortfarande kvar som medborgare. Men jag vill inte ta ut något i förskott. Jag vill leva här, och få tillåtelse att göra det. Det är livsavgörande steg jag håller på att ta. Hoppas inte att jag upplevts som alltför nonchalant. Jag har varit inne och läst och tänkt berätta lite, men så har det känts alltför obearbetat för att kunna berätta för folk jag inte känner. Nu börjar det klarna. Några följer nog min blogg. Där kan man få en föraning om hur det är för mig här, på andra sidan jorden. Hoppas att det är bra med er andra alla. Jag har hittills försökt ge så bra respons jag kan för att inte andra skall bli lidande av min känslomässiga matthet, men nu har jag bestämt mig för att drama och filmblocket får vila, helt enkelt. Jag klarar inte mer.

Stor kram till er alla!

Vi ses i poesiblocket. /Rakel

Det finns folk som bryr sig!

2009-11-18T15:03:00.003+01:00

Nu har jag hämtat pappa. Han kom till Bangkok igår. Jag har även hämtat Sven, Ragnar och Martin. Det var fint att träffa dem. Det var också skönt att få träffa brorsan igen, om än bara för några timmar. Han fyllde 40. Grattis! Och barnen, att få bada lite med dem. Och få prata med Miriam. Dela smärta och vision. Sedan ner till Prachuab. Den finaste staden i landet!

Det är konferens i Prachuab. Det har kommit folk från Burma, Laos, Filippinerna, Indien, Tanzania. Det rör sig om småskaliga bra verksamheter som får stöd att klara sitt arbete. Lokalt förankrat engagemang som redan finns. Människor som kämpar för att världen skall bli lite, lite bättre för några. Föräldralösa barn, prostituerade, sexuellt utnyttjade barn, barn med lite för mycket erfarenhet av thinner, vuxna som behöver komma ifrån något destruktivt. Det finns folk som vill hjälpa andra. Sven stödjer ekonomiskt, lite grann. Pappa skapar kontakterna. Pappa kan ta sig fram i Asien. Han vet hur man reser och pratar. Det är ett fantastiskt arbete. Jag grät en skvätt när jag pratade med en kvinna från Filippineran idag. Det är fint att få gråta och vara lycklig samtidigt. En bra erfarenhet. Jag gråter lite varje dag.

Demoner och motorcyklar

2009-11-16T03:46:00.002+01:00

Att vara Farang är inte alltid så lätt...

2009-11-13T23:07:00.002+01:00

Kolla musikvideon. En sång om hur svårt det kan vara för en viting...

Lyssna efter "Farang, farang". Igår färgade jag håret svart. Ingen har kommenterat! Jag frågar försiktigt om jag ser mer thailändsk ut nu? Nej, hihihoho, du har alldeles för snygg näsa!!! Ja, då vet jag det...

www.youtube.com/watch?v=ukj2hiGasOg

Trombondags!!!

2009-11-12T02:53:00.002+01:00

Idag, klockan två, har jag ett sammanträffande med musikläraren. Jag skall få spela trombon!!!

Eftersom ryktet nått mig att min kropp inte lämpar sig för flöjtspel, utan snarare trombonspel, så ser jag fram emot detta möte, mellan mig och trombonen, med stor glädje och tillförsikt. Först skall jag bara åka till byggmarknaden och köpa kakel, undervisa engelska, äta lunch och vakta eleverna när de tentar av mitt första engelska prov. Sen är det trombondags. Halleluja!

I morse vaknade jag klockan fyra. Jag gick och lade mig vid ett, så det är inte så många timmars sömn per natt, men det gör inget. Jag är pigg. Tro det, den som vill, men det är sant! I morse arbetade jag i två timmar med en text. En slags radiokrönika. En jobbig och fin, samtídigt på något sätt. Ni kommer att få höra den så småningom. Jag tar mig vissa friheter när det gäller skolan. Vad kan de göra? Slå mig? Nej!

Nu är klockan snart åtta. De övar på trumpeter, saxofoner, plingplongxylofoner och trummor på skolgården nedanför taket. Snart är det dags för nationalsången. Jag brukar kompa med klarinetten, lite i smyg, här på taket. Några elever har sett mig! De tycker det är kul med vitingen på taket, som spelar thaisånger på klarinetten. Kanske blir jag snart Klarinettfröken även för barnen. Det vore kul! Nu väntar dagen utanför dörren. Vi ses!

Jag vet inte om jag vågar berätta...

2009-11-09T13:18:00.002+01:00

Ok, verkligeheten förändras ju inte av tystnad, det är endast omvärldens attityd mot en själv som eventuellt förhåller sig lite trevligare om man inte berättar allt. Men ändå. Jag skall vara ärliga mot er nu.

Igår kväll lät jag Klas och Klättermus bo i en stor tvättbalja. Anledning till att de har flera lägenheter är att jag vill testa deras inställning till olika slags boenden. Alltså: jag lät dem bo i baljan över natten. Tyckte att jag var riktigt smart eftersom de hela tiden försökte klättra upp på plasten, men givetvis inte kom upp. Det såg dels roligt ut, men mest av allt; det var mycket bra träning för dem ,och mycket tystare än ekorrhjulet...

Ja, om jag ändå varit lite mer synisk... ...då skulle Klas och Klättermus fortfarande bo hos mig. Nu vet jag inte längre vart de bor. Inte på taket, det kan jag iallafall säga! Jag vaknade med ett leende i morse. (Det är en häftig upplevelse att faktiskt vilja gå upp ur sängen, men det var inte det jag skulle berätta nu...) Man skulle kunna utrycka det som så; att leendet dog ganska snabbt när jag upptäckt hur tomt det var i badbaljan. Ner på knä! In i badrummet! Hitta utgångshålet för vattnet... Sakta inse och acceptera det faktum att Klas och Klättermus har tagit ett beslut som jag måhända inte stödjer känslomässigt, men rent demokratiskt tycker att de har rätt att ta. Ja, det var en tung insikt sådär på morgonen. Ett tungt steg att vara så mogen att unna dem deras efterlängtade frihet. Å andra sidan finns det ca 300 vildkatter i mitt kvarter. Överdriven frihetssträvan kan var farlig, både för människor och möss.

Räfven gör succe i Prachuab

2009-11-08T16:57:00.007+01:00

Hur skall jag få plats med alla upplevelser?

I morse; möte i kyrkan. Hur länge sedan var det jag gick till en kyrka och kände mig hemma? Ni som känner mig, ja ni vet att det är ett tag. Jag började gråta när vi sjöng. Det händer ganska ofta nu för tiden. En god gråt. En mjuk och lugn. Jag vet inte varifrån den kommer, men den känns nästan primal. Jag saknade mamma idag. Det är synd att hon ínte får uppleva hur fint det är nu, mellan människorna.

Efteråt; Blev bjuden på fantastisk seafood lunch, ca 10 meter från där fisken, räkorna, kräftorna, krabborna och bläckfisken faktiskt lever. Det kan man kalla närproducerat!

Efter det; återvände till min bungalo. Det började åska och regna. När det regnar är det på riktigt. Det dundrar här uppe på taket. Jag lade mig vilade i sängen. Kände hur regnet omslöt mig. Som att vara barn igen, oförstörd.

När jag vaknade efter min siesta; skulle fylla på rent vatten i mina flaskor och hamnade mitt i brass och blåslektion här nere på skolan. Musikläraren tog fram sin klarinett och log mot mig och undrade om jag kunde visa lite. Absolut! Det är lite sorgligt att de har flera instument på skolan som ingen kan spela, så om jag kan hjälpa till... :) Jag sprang upp på taket och hämtade min klarinett för att visa. Min tanke om att göra nybörjarvideos för små och stora som vill lära sig spela fick en boost. Vi övade lite på den thailändska nationalsången. Den går alltid hem!!!

Efter lektionen slog jag mig ner vid datorn i musikrummet och spela några låtar av Räfven. Vilken succé! Ni anar inte. Hela musikläraren log, vickade på tårna och nickade. "Wow! Sanock! Sådan här musik finns inte någonstans i Thailand. Här vill alla spela rock. Det här är väldigt rolig musk, bra! Här är det bara barn som spelar brass och blås, vuxna vill vara coola och spela gitarr... Vilken grej!" Jag sa att jag skall göra ALLT vad jag kan för att kanske, kanske en bandmedlem kan komma och visa hur man kan skapa eget. Eller "Tham eeng!" som är en av mina mest frekventerade slogans. Do it yourself! liksom... Han ville absolut ha en kopia på musiken och undrade om vi kanske, eventuellt, kunde lära oss någon enklare låt och spela tillsammans. Absolut, sa jag, och spelade Baba Jaga. Det var mycket uppskattat. Inte för svårt, sa han. Vi har en kille som spelar fiol, massor med olika trummor och några plingplong xylofoner, gitarrer och en massa barn som älskar att spela. Jag tror att det kommer bli glädje här i kvarteren... :)

Därefter frågade jag honom lite om musikaffären i Bangkok där han beställer instrument till återförsäljningspriser. Där finns allt, sa han, förutom dragspelet. I thailand finns inte dragspel, sa han, och pekade med lite sorgsen min på Johan i musikvideon. Det var mycket synd, tyckte han, mycket synd. FÖr det var nästan det roligste instrumentet han sett. Här finns bara elektriska pianon. Fy vad tråkigt, tyckte han, det tyckte jag med. För att visa på vilka instrument som finns på skolan öppnade han en låda och tog fram en jättelik, skinande Tenorsaxofin! Hurra! Jag fick spela! Om jag hade aningen fler kronor i plånboken skulle jag slå till direkt. Märke: Bernhard eller något. Om det är ett bra instument vet jag ju inte, men det lät kul när jag spelade. Lite halleluja, faktiskt...

När jag skulle packa ner saxofonen i lådan igen såg jag till min fasa hur samma burk vinylwax som jag använder till min motorcykel låg i väskan. Alay, na ka? frågade jag. Åh, to make saxofon nice and shine! Här; everything possible! Varför inte polera saxofonen med vinylvax? Det blir säkert snyggt och glansigt!

Såhär ser kartongen ut...

Skulle säkert få vem som helst att gråta i Sverige, men här gråter vi inte! Vi skrattar åt alltihop...

Sen; upp på rummet och göra healthy bun! Det är också en affärsidé för skolans, snart färdiga, coffeshop. Dagens chokladboll hade inget socker men däremot: bovete, kaffe, cacao, russin, hackade jordnötter, svarta sesamfrön, cornflakes, yoghurt och lite, lite smör. De rullades redan i hackade jordnötter blandade med vita sesamfrön. Mycket nyttigt!

När allt var klart gick jag ner till bibelskolan för kvällen lektion i "english conversation". Jag passar på att prata om kulturkrockar, storföretagens monopol, hur indianerna utrotades ur USA, hur dumt det är för miljön med alla hundratals plastpåsar som förbrukas här, dagligen, och hur någon smart thai har börjat göra snygga tygväskor med den lilla loggan: Let´s keep our world clean! Smart va! Jag tog fram min egen som jag köpt och visade. Snygg väska! tyckte studenterna. Jag tycker vi skall sälja väskorna i vår coffeshop. Åh, så smart!

Slutligen berättade jag om mitt arbete i Sverige och om hur jag drömmer om ett tillgängligt gästhem för folk som anars inte kan besöka såhär vackra platser. Jättebra idé, tyckte de som var på lektionen, jättebra! Begreppet tillgänglighet är helt nytt här. Ett främmande koncept. Åh, säger de. Ah! De tycker att jag är otroligt smart. Det är nästan farligt att få så många kommentarer om smarthet varje dag. Farligt, farligt... Jag använder argument som; vill du ha gäster på ditt hotell, i din resturang, kunder i butiken, folk från europa som har pengar att betala för kvalitét och tillgänglighet? Ja, då är det hur enkelt som helst att göra det tillgängligt. Det kostar inte mycket. Lite cement och sen är det klart. Wow! tycker de. Det tycker jag med.

Nej, nu måste jag skriva lite för skolan. Det är ju CSN som försörjer mig...

Klas och Klättermus

2009-11-07T21:34:00.006+01:00

Det vilar något rofyllt och livgivande över husdjur. Det kan ha att göra med att de är levande, men sådant kan man inte riktigt veta, helt och hållet.

Dag 1.) Efter många timmar i den fantastiska lilla djuraffären kom jag hem med två möss och fyra sköldpaddor. När jag var liten hade jag en apa som jag älskade över allt annat. Sedan dog den. Så kan det gå.

När jag kom till Sverige drömde jag om att bli bondmora. Det blev inte riktigt så. Jag blir inte alls förvånad om jag snart även har kaniner, getter och får här uppe på taket. I djurhänseende är det lite opraktiskt att bo på ett tak. Ur de flesta andra hänseenden är det väldigt, väldigt skönt! Det blåser ljumna vindar om kvällarna. Lom yen sabaii! Jag har utsikt ända bort till apberget. På toppen av berget ligger ett upplyst tempel. Det finns trappor. Man kan gå upp för dem om man vill. När jag var liten tyckte jag att det var väldigt kul vid apberget. Ett av mina favoritnöjen, faktiskt. Jag fattar inte! Ett berg fullt av vilda apor som vill stjäla allt du äger och har, även din själ!!! Jag cyklar långt bort från trottoaren…

Kvällens aktivitet är att leka med mössen så att de förstår att jag är en god människa. Två månader gamla är de, så de kanske inte vet så mycket än, om livet, tänker jag. Det är bäst att jag lär dem!

Den lite mörkare heter det fina namnet Klas. Den lite ljusare, som jag av någon anledning tror är en tjej (till skillnad från Klas som jag helt ovetenskapligt upplever som en kille) heter Klättermus. I skrivande stund tränar jag Klas på att inte smita ner på golvet. Han är lite trögfattad än så länge. Förstår inte mina kommandon. Än. Jag är full av tillförsikt.

Dag 2.) Klättermus, som jag misstolkat som den lite lugnare musan, visade redan tidigt i morse att det var bus på gång. Jag såg tydliga tecken på gnagande. Jag tolkade det som en önskan om flykt. Och rätt hade jag, i min tolkning. Så snart hon såg sin chans hoppade hon ned från kylskåpets 1,5 meters höjd, gnagde lite på en elsladd och gömde sig sedan längst in under köksbänken. Jag fick ta fram sopkvasten och sopa fram henne.

Jag skällde också. Jag vet inte om det gick fram, riktigt. För det mesta talar jag svenska, till både Klättermus och Klas, men ibland blir det ändå lite thai, av bara farten. Jag undrar vilket språk som är mest effektivt vad gäller uppfostran. Kanske kroppsspråket. Till min egen förvåning smiskade jag faktiskt till Klättermus på rumpan när hon bet i sladden! Så får man inte göra! Varken bita i elsladd eller slå. Fy på oss båda! Kanske var hon lite skamsen sedan, för hon gick in till Klas i kartongen, och stannade där ett tag.

Men icke att hon lärt sig av sina utflykter. Snart skall ni få höra. Jag har byggt en bamburepstege till dem eftersom de gillar att klättra. Jag tänker att de är bra att de tränar, så de inte blir feta och lata, som de lite äldre mössen i djuraffären. Dessutom kanske de springer några färre varv i hjulet på natten, om de haft en spännande dag! (?) Så tänkte jag. Klättermus tänkte att bamburepstegen var ett jättebra redskap för att kika lite närmare på sköldpaddorna. Och de gjorde hon så till den milda grad att hon faktiskt ramlade ner i akvariet! Det var tur att jag tittade, för det var panik på hög nivå kan jag tala om. Hur hon lyckats klämma sig ner i den lilla matningsspringan, det vet jag verkligen inte. Jag såg inte, jag stod och rulade chokladbollar. Hon måste vara smärt och smidig under dumbollspälsen…

I alla fall; jag ryckte snabbt in och plockade upp henne. Det var hon glad över. Hon kan inte ju tala på samma sätt som vi människor gör, med munnen, men det var ändå så det var, att hon var glad, det vet jag. Sedan fick jag uppleva något mycket vackert. Jag började nästan gråta, faktiskt. (Jag har blivit lite blödig den senaste veckan.) Genomblöt och lite darrande satte jag ner henne i plastboxen som de får leka i på dagarna, och genast kom Klas ut ur sin kartong och började slicka hennes päls! Räcker inte den synen för att bli lycklig så måste det vara något som inte står rätt till i själen. Det tog säkert en kvart innan hon blev torr.

Fröken- och uppfostringsambitionen i mig tänkte; ja, så kan det gå när man inte lyder, men modersinstinkten vann, med hästlängder! Klas var så ömsint i sin omsorg. De vet att leva som man lär, de där mössen! Som tröst skar jag upp några flikar i ett äpple som de fick gnaga på. Aloy di! tyckte både Klas och Klättermus att det var.

Det var ett verkligen ett drama, både i mig och i musvärlden. Undra om jag kan använda det i veckans film och teaterövning? (Jag pluggar verkligen inte… Mai dij. Mai di löööi! Inte bra alls, alltså…)

Kolla Klättermus päls!

Såhär ser en del av min vardag ut. Jag vill aldrig åka härifrån!!!

Sanock sanaan!

Blöta tårar i Amazing Thailand, the land om smiles...

2009-11-04T18:30:00.004+01:00

Idag var en sådan där konstig dag igen. Jag kastas mellan emotioner som sopor kastas runt i ett sopnedkast. Visst är jag bra på metaforer!

Glädje på morgonen över en ny dag. Starka obehagskänslor vid läsning av en text. Manisk beslutsamhet och nästan avgrundsaktigt engagemang i en egen text om faran med att använda språkets makt till att begränsa en annan människas frihet att definiera sina egna erfarenheter. Den fiktiva våldtäkten. En begreppsanalys. "Förstörd för livet". Ja, den riktningen. Ungefär.

Sedan; Fundersamhet när jag såg att en fisk försvunnit ur min näckrosdam (fåglar fick jag veta sedan...). Businessinspiration när mina kreativa chokladbollar, med jordnötter, sesamfrön, katrinplommon och cocos emottogs med smackande läten och nickningar. "YES, WE CAN!" på något vis... Adrenalin när jag höll engelskalektion för ca 20 stycken ca 20 åringar som knappt kunde ett enda ord engelska. Jag fick introducera min nummerövning med hjälp av tärningar och kroppsspråk. (Ett mycket välfungerande och praktiskt språk för övrigt, om det inte missbrukas vill säga.)

Sedan; samtal med min närmaste vän pi Dem om klädsel och vad som är reaproy (ordentligt) eller ej. Diskussion om kön och sexualitet. Plötsligt insåg jag kulturkrocken. Som att stå helt naken på scen. Till skillnad från i norden så sker faktiskt ofantliga mängder, mycket brutala överfallsvåldtäkter i Thailand, dagligen. Gangbang, pratar vi om här. Min lite naiva irritation, kring det som jag ansåg var lite präktigt, vändes snabbt till ett samtal med blöta tårar. I min lilla fina stad! Prachuab. En 80 årig pedofil har nyligen satts ifängelse. Några mil söderut härjar ett gäng som kidnappar barn, tjejer och killar. Efteråt, skjuts dem. Man får, helt lagligt, köpa vapen redan i tonåren. Jag gick in på UD:s hemsida. Ja, man bör klä sig ordentligt, det säger även UD. Den thailändska regeringen tystar ner, vill inte hindra turismen. Welcome to Amazing Thailand, the land of Smile. Javisst!

Sedan; jag gick upp till min bungalow på taket och grät ännu mer, och bad. Gud, hur kan det ha blivit så ont överallt? Brutalt! Ja, jag fick inget svar, direkt. Jag gick och klippte mig. Håret blir kortare och kortare. Också lite coolare, tycker jag. Jag har sedan dess lekt med mitt redigeringsprogram. Man klarar bara en viss mängd emotioner om dagen. Sedan nästan sprängs man.

Idag 27 grader celcius. Sov gott!

Genvägar: tryck på Ctrl med: B = Fet, I = Kursiv, P = Publicera, D = Utkast mer

Publicera inlägg

Spara som utkast

Nya vänner!

2009-11-03T15:41:00.002+01:00

Jag har fått nya vänner. Jing, Odd och Att. Mamma Jing odlar annanas och kör lastbil. Odd är 11 år och tycket att svenska är bättre än engelska, eftersom det är lättare att säga lastbil än truck. Att tyckte att jag såg väldigt vit ut. Pappan finns någonstans i Bangkok. Det är långt bort när man är 11 och 5 år. Sådant kan livet vara.

Loom yen, nao nao!

2009-11-03T15:30:00.003+01:00

Igår kom vinter till Prachuab. Thaien tar på sig tröjor, mössor och jackor och plötsligt minns jag hur det var när jag kom till Sverige, 1982. Jag gick med långkalsonger hela sommaren och skvallrade till mamma att min storasyster Elisabeth hade badat, i havet! Jag tyckte att hon var helt galen. Kunde hon inte vänta tills det blev lite varmare, tills sommaren?

Även jag stänger fönstren och tar fram en extra filt. Det är blåsigt här uppe på taket. Det är 24 grader celcius. Jag är glad att jag tog med mig en tröja, och jag undrar varför jag inte tog med mig några jeans.

Näckroskrukan har idag fått vita stenar och fem nya fiskar på besök.

Idag har jag även bakat chokladbollar och låtit min framtida businesspartner Pi Dem smaka. Hon blev överväldigad! Vi har 12-13 olika chokladbollsrecept på gång. Cocos, nötter, sesam, katrinplommon osv... Igår var det äppelmuffins på tapeten. Pengarna kommer rulla in, Halleluja!

Två favoriter i min trädgård

2009-11-02T02:28:00.001+01:00

Behöver nog inte argumentera för min åsikt, ni förstår antagligen...

Kommunaltrafik....

2009-11-02T01:47:00.002+01:00

Varför då? Behövs inte!!

På väg mot burmesiska gränsen för en liten utflykt. Orkidéskådning... Kom hem med tre stycken.

Distraktion

2009-11-02T01:28:00.002+01:00

Här är min underbara lilla cykel. Men just det, jag skall ju plugga också...

Ao Prachuab

2009-10-28T23:43:00.002+01:00

Prachuab är ett fiskesamhälle. Såhär ser det ut då, precis i centrum. Prachuabcity, by morning! eller nåt.

En helt vanlig klippning

2009-10-28T23:29:00.004+01:00

Rakel beslutade sig hastigt, men efter mången övervägan, att gå och klippa sig. Det är alltid lite kämpigt, tycker hon.

I ganska stor utsträckning hatar hon situationen; befinna sig i frisersalong. Inte blir det lättare av att bara kunna tre frisersalongsord, nämligen; tvätta, klippa, hår.

Utifrån de förutsättningarna är hon väldigt nöjd och tillfreds med sitt beslut och även med själva resutatet. Om du vill titta på henne så kommer några före och efter kort här under.

Jaha… Det är därför, dina ögon är så små!

2009-10-28T23:27:00.000+01:00

Mången är den gång jag hafver skakat på mitt inombordshufvud när ovanstående kommentar har fällts. Seden lär att kommentaren efterföljer berättelsen om min Bangkokfödelse.

Dumhufvud! är den tanke som då tagit mitt medvetande i besittning. Ja, det är en ful tanke, men på så sätt hafver jag tänkt. Man tänker inte alltid fina saker.

Min fundering har stundom varit denna; finnes föreställningar om att en människas faktiska ögonmått krymper, enkom genom att vid förlossningsögonblicket befinna sig i Asien? Det är väl ändå inte någon ordentligt genomtänkt tanke?

För att göra mig själv och andra rättvisa vill jag tillägga att detta oftast skedde då jag, visserligen hade kommit till Sverige, men fortfarande innehade en relativt späd ålder.

Denna afton har 8 dagar av min vistelse i Prachuab passerat. Lika många gånger har jag fått frågan hurufvida det är min moder eller min fader som är thai. Måhända är det inte alla andra som är dumhufvuden, måhända är ögonen inte så ofantligt stora…

Jag tror att det här kallas badglädje!

2009-10-28T23:13:00.002+01:00

Själklart med kläderna på! :)

Jag vill inte längre att någon skall skjuta mig när jag vaknar

2009-10-24T16:54:00.006+02:00

Nu kanske rubriken är något dramatisk, men eftersom jag redan varit inne på temat mord så tycker jag att den passar här.

De senaste 10 åren; har ALDRIG haft en spontan önskan om att gå upp ur sängen. Alternativet skottlossning har faktiskt funnits på tapeten. Nu gör man ju inte så, skjuter sig själv alltså, men om någon annan skulle råka skjuta mig på morgonen så skulle det ha varit helt ok...

Detta lite knasiga betende har nu upphört. Solen går upp vid 6 tiden på morgonen, så även Rakel! Det är enda tiden på dygnet man kan cykla utan att riskera livet i värmen. Och nu när jag ändå är så glad så känns det väldigt onödigt, till och med skrämmande, att dö.

Såhär ser det ut när jag går ut genom grinden, ut på min gata.

Det finns en vacker strandpromenad längs med bukten. Lägg märke till fiskepiren. Fiskeriet håller på för fullt, precis som i forna dagar.

På ena eller andra sidan järnvägen

2009-10-24T16:34:00.005+02:00

Den här staden är indelad i två sidor. Den ena sidan ligger på den ena sidan av järnvägen, mot havet. Den andra sidan ligger på den andra sidan av järnvägen, där jag bor. Det hjälper när man skall hitta. Hav, järnväg och sedan mina kvarter. Man kan inte komma bort. Det är bra.

Måhända är jag något nostalgisk, men till och med ogräset är vackert!

Alaj ka day!

2009-10-24T16:29:00.003+02:00

Jag tycker att jag var duktig när jag på thailändska svarade; "det går bra med vad som helst" när jag fick frågan vilken resturang jag tyckte vi skulle välja. "Den rätten finns nog inte" fick jag till svar och så skrattade vi. Sådan är humorn. Den är rolig.

En liten bit trygghet och glädje

2009-10-24T16:20:00.003+02:00

Om det är någon som undrar hur adjaan Saweang ser ut, så ser han ut såhär. Han är pastor och lite som en extra pappa för mig. Idag när vi var ute och åt så berättade jag att jag spelade tvärflöjt. Nja, jag sa inte tvärflöjt, för jag vet inte riktigt vad det heter på thailänska, men han förstod allafall när jag visade. Då berättade han att han alltid har velat spela klarinett och att han till och med köpt en, en fin av trä. Men eftersom ingen kunde visa honom hur han skulle spela på den så har han gett den till skolan. Och där är det inte heller någon som kan spela! Förstår ni vilken lycka när jag sa att jag också spelar klarinett och att jag har den men mig och att jag gärna visar. Hurra! Så nu är jag inte bara engelskalärare på en bibelskola utan även klarinettfröken. Det var mycket jag inte visste när jag kom hit. Men nu vet jag.

Jag tror att det är rätt åt dem.

2009-10-24T16:12:00.004+02:00

Jag kör på temat mord ett par inlägg. Egentligen vet jag att grodor är både ganska söta och totalt ofarliga. Men jag blir så rädd när de hoppar! Jag tränar på att inte skrika högt. Det har faktiskt gått riktigt bra hittils. Jag har bara hoppat lite, och för att vara fobiker är det rätt ok. Det tycker jag nog. Ja, det tycker jag.

Iallafall. På kvällarna kommer de fram och belägrar gator och trottoarer. Jag tycker de hänga någon annastans, men det verkar inte de tycka. Och då får de nog skylla sig själv när de blir överkörda. Livet är hårt, både för grodor och för människan.

Mord

2009-10-23T19:55:00.002+02:00

Oj! Jag glömde verkligen att lilla gubben bodde i hörnet när jag sprutade insektsgift i lägenheten. Jag gjorde verkligen det. Nu är han utsopad ytterligare en gång, fast i form av ett torrt skinn. Det var inte meningen! Inte meningen alls! Förlåt! Må du vila i frid, här på taket.

Quiteaw nahm senn yaj moo

2009-10-23T18:58:00.004+02:00

Eller varför inte; bahmii hääng moo, nahm plauw nung khåat.

Bästa lunchstället!

Näckrosor, Halleluja!

2009-10-23T18:29:00.005+02:00

Jag håller på att installera en trädgård på taket.

Det är en inte så tråkig syssla...

Bastmatta, korgstolar, träbord på ingång. Ja, det vill säga när jag hittar dem. Och orkidéer i mängder. 35 kr styck. Hängande i kokosnötskrukor.

Självodlade papayaträd? Ja, varför inte. En fågel i fin bambubur? Njae... Fint, men bajsigt!

Söt i ansiktet

2009-10-22T21:29:00.003+02:00

Ikväll när jag satt och åt mina nudlar, lite längre ner på gatan, fick jag en klapp på kinden av en tjej i restaurangen. Hon sa att jag var söt i ansiktet.

Tack, sa jag. Oj! Det var fel svar! Hela resaurangen började skratta. Nu var det ju bara sisådär 6-7 personer där, men ändå. Jag måste hitta på ett annat svar om det råkar hända igen. Hm...

Tjuvlyssning

2009-10-21T17:11:00.002+02:00

Det flesta förstår inte att jag förstår en del av vad de säger. Idag när jag vilade lite vid nudelståndet hörde jag två äldre tanter diskutera det konstiga med att jag cyklade. I solen! Den ena tanten var lite bekymrad. Den andra försökte lugna henne och försäkrade att "sådana där" ändå inte blir bruna, nej det blir dom inte, de blir bara röda! Så nu vet vi det.

Gecko

2009-10-21T16:10:00.002+02:00

Den här lilla ödlan har bestämt sig för att bo hos mig. Det är alltid ödlor på väggarna, men jag sopade faktiskt ut honom tidigare idag. Jag förstår inte hur han kom tillbaka.

Jag hämnas genom att bestämma mig för att jag vill att han skall bo hos mig. Och så kallar jag honom lilla gubben. Kanske blir han sur och flyttar.

Det är inte så svårt att vara faster när det finns en pool på gården...

2009-10-21T15:43:00.002+02:00

Jag minns en kväll tidigt i våras då min bror ringde mig på mobilen. Jag berättade att jag planerade att åka tillbaka till Prachuab och stanna där, ett halvår. Då tjoade han och berättade att de precis fått allt iordning för att åka ut, hela familjen, till Bangkok. Hurra! Att få vara här samtidigt. En trygghet och en förmån, verkligen, trots att det är några timmars bilväg mellan oss.

Isaac, Judith och John. I den ordningen. Vi hade en heldag för oss själva. Vi tryckte i oss godis, glass och tårta och badade i poolen. Här är det mysigt kvällsdopp.

Miriam är barnens mamma.

David är barnens pappa, tillika min bror. Givetvis är det ett Hallo Kitty- paraply.

Det gäller att veta vart man är, när man vaknar på morgonen.

2009-10-20T16:13:00.002+02:00

Igår kom Adjan Saweang till Parkland och hämtade mig. Jag var förväntansfull och lite nervös inför återseendet. Jag fick en kram. Det är en ovanlig gest här. Nästan genant, men gott.

På vägen ner till Prachuab fick jag återigen uppleva hur snabbt socialiseringen slår ner i mig, hur det smått absurda fnittret transplanterar sig genom min oskyldiga kropp. Det som hände var följande:

Det var en mindre olycka. Två lastbilar. Vi saktade ner farten och slingrade oss förbi på den trefiliga motorvägen. Då såg jag hur den ena chauffören gick tillbaka till förarsätet, hämtade en träpåk! och började svinga den mot den andra chauffören. Åhåå, utbrast jag, drog efter andan och höll händerna över ansiktet. Hoho, skrockade min thailändska vän i bilen. Och då skrattade jag med! Det liksom bara händer. För det finns inget fel tillfälle för skratt. Fnitter är alltid rätt. Vet du inte vad du skall göra: fnittra. Ganska enkel regel, egentligen.

När jag kom till Sverige och började skolan skrattade jag när mina svenska klasskompisar ramlade av gungorna eller halkade i duschen och slog sig i huvudet. Det var fel, fick jag så småningom veta. Fel av mig! Jag var en elak människa! Det gäller att veta vart man är, när man vaknar på morgonen. Idag är det en ny dag, min första i Prachuab. Jag skall köpa gardintyg och diskmedel.

Underbara liv!

2009-10-15T06:03:00.002+02:00

Får det vara såhär gott?! Landade i går kväll i Bangkok. Det är fuktigt, det är lyckligt och det är helt omöjligt att sätta sig med skolarbete. Jag leker med barnen i poolen, lyssnar på barndomens underbara ljud och låter mangon smälta i munnen. Jag tar mig fram med min thailändska. Jag tror nästan jag måste gråta lite.

Feber

2009-10-12T10:51:00.001+02:00

Idag är det packningsdag. I morgon är det flygdag. Sedan är det Bangkokdag. Det är yrt och vimsigt i hufvud och kropp. Nu tvätta kläder. Hej!

Räfvelina

2009-10-08T21:14:00.003+02:00

Det var en tidig morgon, djupt inne i skogen, inte så långt ifrån det hus där Du bor. Rävpojken Arthur satt på sin lilla pall och väntade på att rönnbärsgröten skulle bli färdig. Det puttrade och gurglade i grytan.
- Inte kan du gå till skolan i kjol, sa rävmamman och tittade på Arthur. Det riktigt syntes i hennes mungipor hur sur hon var.
- Låt pojken få vara som han vill, sa rävpappan, och klappade Arthur på axeln med sin lurviga tass. Då blir det bäst, i alla fall till slut!
- Ja, vi får väl se, svarade rävmamman och ställde fram grötskålarna så det smällde i bordet.

Ja, vi får väl se, tänkte Artur och tittade ner på sin kjol. Den var spunnen av finaste spindelväv, med prickar av blåbär och lingon. En alldeles ypperlig kjol var det. Han brukade bli glad av den. Men inte idag. Och inte var han hungrig längre, trots att rönnbärsgröt var det godaste han visste. Nu kändes det bara tungt i magen.

När Arthur var klar, och redo att gå, vände han sig om i dörren och vinkade. Tjolahopp! Tjolahej! sa han, i ett försök att göra rävmamman glad igen. Men inte blev hon så särskilt glad. Hon vinkade bara, och sa att han skulle vara försiktig i skogen. Det skulle han, sa han, och gick sin väg.

Arthur hade inte hunnit längre än till den lilla bäcken när han hörde hur det tisslades och tasslades i den väldiga eken. Det var ekorrarna. Han visste vad som skulle hända. Schwisch! Där kom den första hasselnöten flygande i luften. Schwusch! och där kom en kastanj.
- Vilken fin kjol du har! Det var den största ekorren som ropade efter honom.
- Tack, sa Arthur, även om han visste att de retades, jag har sytt den alldeles själv!
De mindre ekorrarna började fnittra och tjattra när de hörde hans svar. Storekorren var tvungen att försöka med något nytt.
- Man skulle kunna tro att du heter Räfvelina!

Arthur blev såklart ledsen och bedrövad. Det var som om hela skogen blivit en rungande, sjungande skrattorkester. Alla skrattade åt honom. Fåglarna och hararna. Grodorna och älgarna. Det vara bara farbror Grävling som var för grinig för att skratta. Arthur ville inte att det skulle synas på honom hur ledsen han var, så han viftade med sin gyllenröda svans och svarade, med klar och tydlig stämma:
- Tack för tipset! Det var ett förtjusande namn. Det skall jag lägga på minnet! Och så gick han sin väg.

Så fort han kommit utom synhåll sjönk han ner på marken. Det kändes som om han plötsligt blivit jättetrött. Och arg. Han sparkade i mossan och slog med tassarna mot en sten. Hårt slog han, så hårt att det gjorde alldeles ont. Varje morgon var det likadant. Det var ingen som förstod finessen med kjol. Ingen förstod någonting! Bara pappa. Ja, vi får väl se, mumlade han för sig själv, innan han reste sig upp, torkade sig om sin snoriga nos och gick vidare.

En dag, när Artur satt i skolbänken och räknade matematik, kom en direktörsbil körande längs stigen, och stannade mitt på skolgården! Det var mycket märkligt, riktigt märkvärdigt, för i skogen fanns annars bara cyklar och skottkärror. Allihop reste de sig från sina bänkar och sprang ut på gården för att se vem det kunde vara. Och ut klev mister Gris.
- God dag, sa mister Gris
- God dag, sa fröken och blev alldeles rosa om kinderna. Mister Gris var nämligen en mycket vacker gris, med förtjusande randig kostym och skimrande sammetshatt.
- Jag har hört att det finns en rävtjej här som kan gå på lina, sa mister Gris.

Fröken visste inte vad hon skulle svara! Artur var ju ingen tjej! Men vem skulle det annars kunna vara? Hon såg sig om.
- Humm… Fnuff… svarade fröken. Det var det enda hon kom på. Men mer behövde hon inte säga förrän Arthur hunnit kliva fram och ställt sig, rakt framför klöverna på mister Gris.
- Arthur, till ert förfogande! sa Arthur och knixade lite extra med knäna.
- Jasså minsann, sa mister Gris och knorrade lite extra på sin knorriga svans. Inte riktigt vad jag väntat mig, men intressant!
- Javisst! svarade Arthur och klättrade sedan smidigt upp i skolans största äppelträd.

Mister Gris såg nöjd ut. Han skrockade och hohoade och pekade mot Arthur som klättrade, allt högre och högre upp bland grenarna. Det såg läskigt ut. Hararna höll för ögonen. Hackspettarna slutade hacka. Fröken stod alldeles stum. Det var nästan mitt-i-natten-tyst i hela skogen. Trots det rättade mister Gris till sin kavaj och kallade på uppmärksamhet med en yvig gest.
- Får jag be om stöööörsta mööööjliga tyyyystnad!

Alla stod nu tillsammans och tittade upp mot äppelträdets topp. Och då hände det. Arthur började dansa! På den allra smalaste grenen! Så farligt där uppe i luften! Så nära himmelen!

Ingen hade tidigare brytt sig om Arthur. Ingen hade tidigare riktigt tittat på hans konster. Hur fantastiskt spännande och vackert det var. Som en himlacirkus! Då hörde de hur ljuvliga toner singlade ner från trädkronans topp. Det var Arthur som sjöng, med en klirrande klar stämma, en sång som de aldrig hört förut.

Tjolahopp! Tjolahej! Om du är kille eller tjej
det spelar faktiskt ingen roll
Tjolahopp! Tjolahej! Att bära kjol är min grej,
när jag dansar fram på lina med mitt cirkusparasoll

Barnen gapade och tittade på fröken. Fröken gapade och tittade på mister Gris. Mister Gris applåderade och tittade på Arthur. Hurra! utbrast han. Bravissimo! Och då började även de andra applådera. Hurra! Da capo! Da capo!

Sedan den dagen var det ingen som retades med Arthur mer. Det var ingen som kastade hasselnötter efter honom. Ingen som kastade kastanjer. Kanske någon rävkille eller rävtjej blev lite fnittrig någon gång när de såg honom dansa i skogen, men då var det av en helt annan anledning än att vara dum.

SLUT

Kuttervägen

2009-10-06T23:47:00.004+02:00

Det händer att moster Rakel är töntig och pinsam, men hon är inte helt knäpp, inte helt igenom.

Hockeykille inför träningen.

En bruten arm men glad ändå.

Den som inte vill pussa den munnen ha nog missuppfattat själva grejen med pussar. Puss!

Om känslan av att vara kompakt

2009-10-05T20:19:00.003+02:00

Jag har fått information tilldelat mig. Min kroppsbyggnad passar sig inte alls för tvärflöjt! Den passar sig mycket bättre för horn och typ: trombon!

Vilken tur att självkänslan är någorlunda sund; att den feminina petit-drömmen sedan länge lagts åt sidan. Jag tolkar det som en komplimang.

Finbesök

2009-10-04T11:57:00.000+02:00

Vissa avsked är lite sorgliga, men ändå fina.

Dajm

2009-10-03T13:04:00.001+02:00

Det kliar. Inte ens Dajm ger någon lättnad. Dagens status: regn.

Direktiv

2009-10-01T10:20:00.002+02:00

Christina undrar om detta är exempel på vad som menas med EU-gurkor. Pappa säger: de är inte vackra, de är verkligen inte vackra. Jag gillar!

Skamgrepp

2009-10-01T10:09:00.000+02:00

Jag idkar skamgrepp. Fy mig! Jag påstår att det är hädelse mot Gud att inte gå ut till Salskärsudde när det är så vackert där. Det fungerade.

Och inte såg de så missnöjda ut heller, när vi väl var framme.

18 liter slånbär fick vi med oss hem. Saft i långa rader.

Skatter på vinden

2009-09-28T15:57:00.000+02:00

I morse försökte jag få pappa att börja spela tvärflöjt. Det var inte helt enkelt, men heller inte omöjligt. Vi (ja... det kanske mest var jag...) började fundera över vilket blåsinstrument som skulle passa honom bäst. (Jag har en idé om att alla människor skulle bli lite lyckligare av att blåsa lite mer).

Farbror Kalles Horn!!! Det ligger på vinden, någonstans! Vi flög upp för trappan och hittade detta underverk. Måhända kanske drabbat av fläcktyfus, men det är ljuva toner som nu stöts ut över nejden.

Mango - melon

2009-09-28T11:07:00.000+02:00

En del dagar är mer jord, än jordgubb. Jag hoppas idag på något gott.

Bokmässa

2009-09-27T11:23:00.000+02:00

Göteborg är full av bokmässa, och Stockholmare. Kåldolmar på anrika restaurant Kometen med Erik. Det var fint. Sara kom inte. Det var synd. Att hon vet att prioritera det hon behöver gläder mig dock, så summan av kardemumman är ändå god. Hur bokmässan ser ut vet jag inte. GPs monterbeskrivning gjorde mig tillräckligt yr. Jag går till biblioteket istället.

Kommentarglad

2009-09-25T16:19:00.000+02:00

Idag fick jag kommentaren på en text; att mina karaktärer var som fastklistrade, och ändå på varsin planet. Det gjorde mig glad. Jag gillar kletiga saker.

Skrivarlyan

2009-09-24T12:38:00.000+02:00

Den första veckan satt jag snällt och lydigt på stolen. Sen spårade allting ur...

... och här sitter jag nu. Elefantpyjamasen kan inte rädda mig. Dialoger, berättarperspektiv, tempus. Det kliar i huvudet. Inte ens "Kopfkreulern", som står inom räckhåll på skrivbordet, lindrar. Det är ett hårt liv.

Mammon

2009-09-23T23:42:00.001+02:00

Jag har köpt mig en digitalkamera. Pengarna rullar... Av naturliga skäl kan jag inte ta kort på den, men den är fin. Jag tycker mycket om den.

Besök

2009-09-23T23:37:00.000+02:00

Ibland kommer syster ut till ön. På bilden ser ni henne. Vi var glada, allihop. Och hösten var fin.

Svamp, halleluja!

2009-09-23T23:14:00.000+02:00

Vännen Björn bjöd med svampnovisen Rakel till Dalslands skogar. Rakel blev väldigt glad. Vid Brattenbryggan insåg hon vidden av hur viktigt det är att läsa turlistan rätt när man bor på en ö med vatten runt... Som tur var vågade pappan fråga fraktfärjan Ärlan om hon fick följa med till Fiskebäck. Paniksamtal till Björn som frimodigt tog sig an uppgiften att hitta henne en ny färdrutt.

Såhär såg det ut på färjan.

Så här ser skogen ut.

Så här ser en människa ut.

Hur svamparna ser ut ligger ännu i det fördolda.

Någon vecka senare...

2009-09-23T22:33:00.000+02:00

...är resultatet detta. Krispig, oförställd lycka och inspiration sprids nu över ön med hjälp av denna hjälm. Folk nickar och ler. Alla är glada. Även pappa, som ni ser till höger.

Rätstickad hjälm

2009-09-23T22:26:00.001+02:00

I Christinas gömmor finnes mycket gott, bland annat denna stickbeskrivning från ca 50-talet. Vi antar att preskribtionstiden för copyrighten har löpt av daga. Ja, vi antar det.

Styrsö

2009-09-23T22:19:00.000+02:00

För att få ro i tanken och havsluft i lungorna tog jag med mig min väska och flyttade in på övervåningen hos min pappa. När jag tittar ut från köksfönstret ser det ut såhär.