Återkomst

Det är på sin plats att berätta att jag återkommit. För snart en vecka sedan landade jag på Landvetter. Min pappa stod och tog emot. Det var skönt. Jag kände mig välkomnad.

Men som skrönan om indianerna som flugit (att de inväntar sina själar) ligger jag kvar i sängen länge om mornarna och väntar på ett slags uppvaknande. Jag är dålig på att fånga dagar, men vissa tillfällen tar jag dock tag i. M och S från Stockholm kommer förhoppningsvis infinna sig på resturang i afton, och då skall jag fånga dem, vare sig de vill eller inte.

Silom

Mina sista dagar tillbringar jag i Bangkok, detta gytter av allt. Igår var jag på Siam Paragon, varuhuset som får NK att framstå som ett dockskåp. Den smutsiga 5 åringen som låg och sov vid trappan upp till BTS-Skytrain idag var antagligen drogad, eller så förträngde han bara sin verkligehet genom att sova. Ett ganska allmänmänskligt trick, kan jag tänka mig. En McDonaldskopp med mynt stod ovanför hans rufsiga huvud. Jag svalde och undrade hur många bussar och hur mycket mutor till maffian som skulle behövts för att ta med sig barnen någon annastans.

Jag återvänder till Coffee Society. Det är där jag sitter nu. Det känns som ett litet kryphål av värdighet i väggen. Inte för att det egentligen är så väldans värdigt här heller, men jag känner igen de som jobbar och det hänger kulörta lyktor, eller snarare adventsstjärnor, i taket. Idag blev ingen av personalen köpt framför ögonen på mig, inte än iallafall.

Utsikten mot Silom består av två telefonkiosker, kvällsmarknadsstånd med kalsonger och mobiltelefoner, en pelare för Skytrain, bussar, bilar, mopeder, tuck-tucks och kärror, turister, gubbar, tanter, en katt. Bland annat.

Hjälp! Nu spelas O Helga Natt! Det känns inte alls bra! Som tur är körs mixern för fullt. Jag hörde beställningen; Stlååbelli sheek. Den kommer säkerligen smaka gott.

Taxischaufförerna utanför Christian guesthouse hojtade glatt när jag kom. De undrade vart Anna tagit vägen. Alla har inte förmånen att driva runt som jag. Det sa jag inte. Så bra thailändska kan jag inte. Hon har åkt tillbaka till Sverige för flera veckor sedan. Sådana fraser kan jag. Om jag återvänder hit måste jag gå i skola. Jag är i taket av min kunskap nu. Den som bara kommer utan ansträngning. Som man kan fnissa och skoja med och beställa mat och husrum. Men det räcker inte hela vägen hem. Den språkliga frustationen är på topp. Man skulle kuna tro att det skulle få mig att skriva för fullt. Ja, det var ju till och med min plan; att det talade språkets knapphet skulle driva fram skrivandet. Jag har lärt mig nu att jag har en mycket begränsad kunskap om hur jag fungerar.

Dock räckte mitt språk till för att det skulle bli riktigt fnissigt idag under min tvåtimmars massage. Han skulle följa med mig till Sverige, såklart. Absolut. Han vägde säkert hela 45 kilo och såg ut som 22 år. Hur mycket han än tog i så gjorde det inte ont. Och det var det som var det roliga. Ibland krävs det inte mycket mer för att det skall bli roligt. Den enkla thailändska humorn. Ont? nej... Puh, då tar jag knät och trycker till! Ont? Nej... Fniss, fniss. Och så hostade han och svettades. Ja. Vad vill jag säga med detta? Ingen aning. Men det var länge sedan jag fnissade och det var verkligen värt dubbelt så mycket än vad det kostade. Ungefär som allt annat. Han hade paralella skärsårsärr på underarmen. Jag köpte en ask Strepsils för torrhostan och gick tillbaka till stället med den. Även sånt man inte vet kan göra ont.

Förlåtelse

Som ett led i min återaklimatiseringsprocess inför återvändandet till Sverige har jag då och då den senaste veckan gått in på en av våra större dagstidningars hemsidor (jag vill ju inte göra Reklam för någon såklart. Denna blogg kan ju nästan betäcknas som Public Service) för att se vad som rör sig i landet.

Måhända har jag, med hänvisning till min status som frånvarande och till ingen del drabbad, inte full befogenhet att uttala mig om liknande saker, men jag kan ändå inte låta bli att känna ett visst medlidande när jag läser rubriken: SJ ber om ursäkt.

Det snöar; förlåt! Vi kommer inte fram; förlåt! Vi är inte Sveriges mamma: förlåt! Dessutom var det vi som sköt sheriffen...

Det är fint med förlåtelse. Jag har ännu inte helt klart för mig om det handlar om en känsla eller ett beslut. Sådant har jag funderat på den senaste tiden. Jag hoppas att SJ får ta emot den. Och så får vi hoppas på bättre jordbävningar nästa år. Oj! Förlåt! jag menade töväder.

Millennium

Men titta! där är ju Joshi, sa jag till syster där hon låg i sin solstol. Vi konstaterade att jag varit med för mycket när jag kan namnen på de olika kaptenerna. Sist vi sågs var i Venezuela. Jag är nu på Millennium resort igen. Syster är nere över helgen och jag tog min vanliga nattbuss och satt och väntade i receptionen när hon kom. Denna gången slapp jag vänta 20 timmar!

Om några minuter skall vi ut på gatorna igen och unna oss en två timmars massage. man har varit ganska mycket på massage när man börjar tycka att det nästan är en uppoffring att gå och lägga sig. Jag övertygar mig själv att det är nästan lika effektivt och bra för kroppen som ett jympapass. Om man räknar så så är jag nästan sportig numera. Jag drömmer om jympapass och promenader på saltskärsudde. Min kropp har raserat, men den skall byggas upp igen. Som Rom eller hur det nu var.

Syster har fått den fina uppgiften att ta med sig två härliga väskor för min räkning. Jag litar fullständigt på hennes förmåga att prata sig förbi överrvikt. Hon har tagit sig till Oslo med 100 kg bagage en gång i tiden, så det skal nog fungera.

I morgon åter till Prachuab och taket. Det är bara några veckor kvar. Jag längtar hem. Jag har en föreställning om att det kommer bli lysande att få frysa. Kanske kommer jag att tröttna på det också, men jag tror inte det. Hej!

Klipp i hjärtat

I kväll när jag skulle ner på stan och köpa grillad kyckling kom jag i stillsamt samspråk med min granne snickaren. (Jag vet inte vad han heter, och nu är det för sent att fråga. Vi har hälsat på varandra dagligen i flera månader!) Efter de vanliga fraserna om vart jag var på väg och huruvida vi redan hade ätit osv frågade han mig när jag skall åka och om jag kommer tillbaka. Jag vet inte sa jag, om jag kommer tillbaka. Jag längtar efter mina vänner och Sverige. Och då hände något. Han bankade på sin bröstkorg lite sakta och sa: en bit av hjärtat i Thailand, en bit av hjärtat i Sverige; det måste göra ont, som att någon klipper i hjärtat, och det spricker. Vart du än är så är en liten del av hjärtat på en annan plats. Jag tittade på honom och nickade. Jag ville gråta och luta mig honom, men det gjorde jag naturligvis inte. Men jag insåg hur mycket jag längtat efter förståelsen. Att det som känts som om ingen här kan förstå var helt uppenbart för honom. Ibland händer trösten där man minst anar det.

Anna

Nu har min vän Anna återvänt till Sverige. Jag ville följa med. Inte kunde jag ana hur viktigt det är att få vara med människor som förstår sig på ens konstigheter. Jag fick också se saker ur Annas ögon. Jag hade glömt hur charmigt det är att äta på gatan. Och hur skönt det är att åka runt på motorcykeln och ha vinden blåsande. Och det är skönt att bada! Jag har blivit alldeles brun. Thailändarna tycker att jag förstör mig. Det fick jag höra senast idag. Tack Anna för att du kom!

En tå mot ett liv

Slagsmålen i musburarna har fortsatt. Under min Bangkokvistelse fick även Helan en egen bur, då han kivats så förfärligt med Klas. Sedan kom barnen Lornér ned till Prachuab på semester och fick agera djurvårdare. Så en dag, när vi möttes på stranden, kom John fram och berättade att en av mössen dött, att musen blivit biten i ansiktet och sedan dött av skadorna. Det var blod runt om i buren. Vi gjorde kista med farmors allra finaste blåklocksservetter i en låda och lade sedan ner lådan i soptunnan. Sorg i huset. Vid närmare granskning visade det sig att Klas förlorat en tå. Så kan det gå. Bit av en tå och du får betala med ditt liv. Undra vad priset är för att trampa någon på tårna? Jag tror att jag har en ening, men jag vet inte säkert.